Ja, denna jädra kärlek, det kan vara helt fantastikst och det kan vara skit rent ut sagt!
Inte för att jag är sån, men mina vänner påstår att jag är kär?! HALLÅ, vi snackar om mig nu. Inte direkt så jag går å faller för vem som helst faktiskt. Är mer den typen som springer min väg och liksom vill inte engagera mig så himla mycket.
Men så är det ju sådär, ibland liksom vette tusan, om det kanske är lite på gränsfall att jag så gott som trillar dit. Som nu... det finns en "han" som liksom får mig å fundera, tänka och känna. INTE HÄSLOSAMT!!! Menar det skrämmer skiten ur mig. Förvirrad blir jag oxå, tappar talförmågan och vet knappt själv vad jag surrar om. När jag blundar ser jag honom framför mig, när jag sover drömmer jag om honom. Gillar det samtidigt som det liksom inte riktigt är min grej att hålla på sådär.
Jag var kär en gång... eller nja, har väl trott att jag varit det fler gånger. Men just den gången, föll jag som en fura... Men det visade sig att det inte skulle komma att funka. Vi var skraja båda två och enda gången han kunde säga att han tyckte om mig... eller rent ut sagt JAG ÄLSKAR DIG!, var när han var på fyllan. Annars så liksom bara var vi, vänner... bekanta och ibland försökte vi nog inte låtsas om varandra alls. Det gjorde så jäkla ont, när han sen flytta till ett annat land för att arbeta, han drog, samtidigt som jag förstod honom och unnade honom det, så gjorde det ont.
Visst jag saknar honom ännu, saknar hans glada skratt och hans busiga blickar. Hans leende som ingen annan kan slå... TRODDE JAG! Bara sådär, ett ex antal måndader efter han åkt. Då jag lovat mig själv att aldrig falla igen... mötte jag honom. En helt ny männsika, som jag aldrig tidigare lagt märke till. Bara sådär på en fest, dök han upp. Ville inte erkänna det för någon alls. Men vi surrade och det slutade med att jag sov hos en annan kille!!! DUMT... joooo, berätta nått annat som jag inte vet istället. Men mycket enklare att sova bervid någon man inte har känslor för. Inte lika komplicerat om man säger så.
Iaf, så började jag lära känna denna killen, han liksom bara tog plats. Sådär... Ju mer jag träffa honom och umgicks med honom föll jag bara mer. Men när någon frågade mig om det... så skrattade jag bort det. INTE FAN E JA KÄR!!! Sånt håller inte jag på med... flirta och busar mellan varven, MEN KÄR?! Nähää kom inte här å påstå nått... Men hemma bara tänkte jag på honom och funderade på hur i hellskotta man ska göra om man ändå trots allt kanske lite bara kanske sådär ändå fallit och blivit liiiiite kär. JAG VET JU INTE HUR JAG SKA BETE MIG ENS!
HATAR verkligen att känna mig såhär rädd, osäker, klumpig och tafatt. Låser hellre in mig, låtsas som ingenting. Försöker prata med honom som om allt är som det ska. Problemet är, att det liksom redan har börjat slippra ut... eller nja, jag sa väl typ nått om det till honom. Å så häder det, DET som INTE får hända, iaf inte när jag har känslor... HAN KOMMER ÖVER! Stannar och gosar, myser eller vad ni nu vill kalla det. Lite cencur får det allt vara här!!!
Sen dess har jag känt mig som en skugga... försökt fly fältet, men samtidigt försökt hålla kontakten. Vet inte hur han uppfattar mig, men KONSTIG skulle nog kunna vara en sak! Strunt samma, jag vet idag att det inte kommer hända mer... så försöker slå bort dessa "känslor" som jag nu tydligtvis bara var tvungen att få för honom. PROBLEMET? Jo, han är intresserad av en annan... KÄR helt enkelt i en annan tjej. Klart som attan att det retar mig, men inget jag kan råda över. Alla har vi våra egna känslor och tydligen kan inte ens jag tygla mina, så varför skulle han kunna det? Sen dessutom... JAG VILL INTE VARA RESERV! Sen finns det en annan sak med som är ett problem tror iaf jag... JAG ÄR MAMMA!
Alltså jisses, vad man svamlar när man är trött, men ändå inte kan sova. Då det enda man ser när man blundar är just "HAN". Jag beklagar verkligen att jag ev har tråkat ut er. Kanske ni inte ens orkat läsa hit, å ni som gjort det... TACK för det! skrattar, antingen är ni lika tokiga som jag, eller så är det bara så att ni förstår vad jag svamlar om;)
Inte för att jag är sån, men mina vänner påstår att jag är kär?! HALLÅ, vi snackar om mig nu. Inte direkt så jag går å faller för vem som helst faktiskt. Är mer den typen som springer min väg och liksom vill inte engagera mig så himla mycket.
Men så är det ju sådär, ibland liksom vette tusan, om det kanske är lite på gränsfall att jag så gott som trillar dit. Som nu... det finns en "han" som liksom får mig å fundera, tänka och känna. INTE HÄSLOSAMT!!! Menar det skrämmer skiten ur mig. Förvirrad blir jag oxå, tappar talförmågan och vet knappt själv vad jag surrar om. När jag blundar ser jag honom framför mig, när jag sover drömmer jag om honom. Gillar det samtidigt som det liksom inte riktigt är min grej att hålla på sådär.
Jag var kär en gång... eller nja, har väl trott att jag varit det fler gånger. Men just den gången, föll jag som en fura... Men det visade sig att det inte skulle komma att funka. Vi var skraja båda två och enda gången han kunde säga att han tyckte om mig... eller rent ut sagt JAG ÄLSKAR DIG!, var när han var på fyllan. Annars så liksom bara var vi, vänner... bekanta och ibland försökte vi nog inte låtsas om varandra alls. Det gjorde så jäkla ont, när han sen flytta till ett annat land för att arbeta, han drog, samtidigt som jag förstod honom och unnade honom det, så gjorde det ont.
Visst jag saknar honom ännu, saknar hans glada skratt och hans busiga blickar. Hans leende som ingen annan kan slå... TRODDE JAG! Bara sådär, ett ex antal måndader efter han åkt. Då jag lovat mig själv att aldrig falla igen... mötte jag honom. En helt ny männsika, som jag aldrig tidigare lagt märke till. Bara sådär på en fest, dök han upp. Ville inte erkänna det för någon alls. Men vi surrade och det slutade med att jag sov hos en annan kille!!! DUMT... joooo, berätta nått annat som jag inte vet istället. Men mycket enklare att sova bervid någon man inte har känslor för. Inte lika komplicerat om man säger så.
Iaf, så började jag lära känna denna killen, han liksom bara tog plats. Sådär... Ju mer jag träffa honom och umgicks med honom föll jag bara mer. Men när någon frågade mig om det... så skrattade jag bort det. INTE FAN E JA KÄR!!! Sånt håller inte jag på med... flirta och busar mellan varven, MEN KÄR?! Nähää kom inte här å påstå nått... Men hemma bara tänkte jag på honom och funderade på hur i hellskotta man ska göra om man ändå trots allt kanske lite bara kanske sådär ändå fallit och blivit liiiiite kär. JAG VET JU INTE HUR JAG SKA BETE MIG ENS!
HATAR verkligen att känna mig såhär rädd, osäker, klumpig och tafatt. Låser hellre in mig, låtsas som ingenting. Försöker prata med honom som om allt är som det ska. Problemet är, att det liksom redan har börjat slippra ut... eller nja, jag sa väl typ nått om det till honom. Å så häder det, DET som INTE får hända, iaf inte när jag har känslor... HAN KOMMER ÖVER! Stannar och gosar, myser eller vad ni nu vill kalla det. Lite cencur får det allt vara här!!!
Sen dess har jag känt mig som en skugga... försökt fly fältet, men samtidigt försökt hålla kontakten. Vet inte hur han uppfattar mig, men KONSTIG skulle nog kunna vara en sak! Strunt samma, jag vet idag att det inte kommer hända mer... så försöker slå bort dessa "känslor" som jag nu tydligtvis bara var tvungen att få för honom. PROBLEMET? Jo, han är intresserad av en annan... KÄR helt enkelt i en annan tjej. Klart som attan att det retar mig, men inget jag kan råda över. Alla har vi våra egna känslor och tydligen kan inte ens jag tygla mina, så varför skulle han kunna det? Sen dessutom... JAG VILL INTE VARA RESERV! Sen finns det en annan sak med som är ett problem tror iaf jag... JAG ÄR MAMMA!
Alltså jisses, vad man svamlar när man är trött, men ändå inte kan sova. Då det enda man ser när man blundar är just "HAN". Jag beklagar verkligen att jag ev har tråkat ut er. Kanske ni inte ens orkat läsa hit, å ni som gjort det... TACK för det! skrattar, antingen är ni lika tokiga som jag, eller så är det bara så att ni förstår vad jag svamlar om;)
Nu ska jag göra ett nytt försök! Nattis på er // Angel of fire
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar